”Ska jag behöva dö för att nån ska bry sig om mig?”

Två flickor i samhällsvård har tagit sina liv sedan i somras. De var 13 och 14 år.
Josefin, ”Flickan bakom pansarglas”, var omhändertagen under nästan hela sitt liv och placerades 33 gånger. Hon begick självmord 3 september i Eskilstuna.

Nu kan vi avslöja ännu ett vårdhaveri:
13-åriga Jasmine Bergström tog sitt liv den 13 juli, inlåst på statligt ungdomshem nära Stockholm.
Vår granskning av fallen visar att barn med vårdbehov förvaras på låsta ungdomshem utan behandling. Där mår de allt sämre och kan förlora livsviljan.

Självmordsförsöken på statliga ungdomshem har fördubblats på tre år. Och det är framförallt tvångsvårdade flickor som försöker ta sina liv.

Text: Kerstin Weigl

asmine Bergströms dagbok avslöjar hur hon förgäves försöker få besked från socialtjänsten i Gävle om hur hon ska slippa vara inlåst på statligt ungdomshem, SiS-hem. Hon skriver våren 2017 från Rebecka, SiS-hem på Ekerö utanför Stockholm.
Frågor till soc! Hur länge ska jag vara här? Skulle vi kunna ha en telefontid som vi verkligen håller? Kan ni ge mig en förklaring till varför jag är på låst.

Jasmine lever då i så kallad ”vård i enskildhet”. Utanför fönstret finns en rastbur. Sängen är en väggfast brits vid en toalett utan dörr. Avloppet är trasigt. Det stinker avföring. Hon har tillverkat en hylla av kartong. Tejpat upp sin finaste klänning. Hon vet inte hur länge hon måste vara här.
Hon skriver i dagboken:
Jag är så jävla rädd.
Ska jag behöva dö för att nån ska bry sig om mig? Vad fan ska jag göra.

Jasmine Bergström har ADHD. Hon kan snabbt bli mycket arg. Då kan hon sparka, spotta, slänga saker, bitas.
Att Jasmine mår dåligt är inte en gåta. Hon har upplevt våld hemma. Orosanmälningar har haglat.
Vid 13 års ålder har Jasmine fått fler diagnoser: ”trotssyndrom” och misstänkt ”anknytningsstörning” och trauman.
Hon har varit i flera familjehem, omplaceras sju gånger på två år.
I september förra året säger socialtjänsten i Gävle att bara en utväg finns: tvångsvård enligt LVU, lagen om vård av unga.
I domen står att varken Jasmines mamma eller familjehemmen ”har kunnat gränssätta Jasmine på ett adekvat sätt.” och att Jasmines utbrott är ett ”socialt nedbrytande beteende”.

Detta är början på katastrofen.
Jasmine skickas mot sin vilja till vårdhem i Norrköpingstrakten – och blir mer utagerande. Jasmine slåss och krossar fönsterrutor. Två veckor är hon där. Hon hinner lära sig röka och skära sig.
Sedan blir det hårdare tag. Det blir inlåsning på SiS-hem, statligt ungdomshem – långt borta, i Boden.
Jasmine är 13 och ett halvt år. Hon har även en depression. Psykolog har varnat för att den snabbt kan öka risken för att hon ska ta sitt liv.

SiS-hem är en tuff miljö, de skapades för 15–17-åringar, med narkotikaproblem och kriminalitet. Som skulle kunna hållas inlåsta.
Men med tiden har det placerats barn där som inte alls har de problemen, som framförallt har allvarliga psykiska problem.
Vi har tagit reda på att självmordsförsöken på SiS-hem fördubblats på tre år. Förra året 21 försök. De flesta gällde flickor.

En av dem var Josefin, som vi kallat ”Flickan bakom pansarglas”. Hon gjorde ett allvarligt självmordsförsök på SiS-hemmet Lövsta förra hösten, och fortsatte må dåligt. Hon var bara 14 år när hon tog sitt liv nyligen.

När Jasmine är i Boden förra vintern är hon mer utagerande än någonsin. Hon sätts i det som heter ”vård i enskildhet”, en typ av isolering. Jasmine får bara umgås med personal.
Den 24 januari kommer socialtjänstens handläggare till Boden.
Jasmine ber att få slippa inlåsning. Hon får iställer veta att hon ska få en annan SiS-placering.
Några timmar senare gör Jasmine sitt första självmordsförsök.
De följande veckorna fortsätter Jasmine att vädja i telefon till sina handläggare om att få bo i familj. Hon säger: ”Jag har ju bara blivit argare här.”
Men Jasmine sätts i polisbil, forslas 93 mil söderut. Hon flyttas till det ställe i Sverige som åtar sig de svåraste fallen.
Det heter Rebecka.

Jasmine kommer dit i mars. Det har gått sex månader sedan hon tvångsomhändertogs. I journalen står att Jasmine ”slåss, kastar saker, använder vulgärt språk och utmanar”.

Jasmine har svårt att prata om känslor. Men för dagboken berättar hon:
Jag var så himla arg idag tror fan jag aldrig varit så arg i hela mitt korta liv. Mår så dåligt över det och skäms så mycket, Psykopatbeteende!

Personalen för detaljerad journal. För det mesta om att Jasmine varit glad. Trevlig. Det kan även stå: ”Spottade på golvet”. ”Slog med sopkvast mot personal”. Jasmine ”riskerar att bli våldsam vid gränssättning”.
Därför blir Jasmine åter isolerad för ”vård i enskildhet”.

”Vård i enskildhet” är en typ av isolering som till och med myndigheten själv har kritiserat för att inte ha någon positiv effekt för barnen.
Ändå blir metoden vanligare: 850 sådana beslut fattades förra året, att jämföra med 529 för året 2011.
Vård i enskildhet ska pågå högst två månader. Men tiden kan förlängas hur länge som helst. Lagen anger ingen gräns.
• Förra året var elva barn isolerade mer än sex månader.
• 38 barn var isolerade längre än två månader.
• 11 barn längre än sex månader.

Barnen kan överklaga beslut om vård i enskildhet. Men för barn under 15 år måste vårdnadshavare göra överklagan. I många fall är just relationen till vårdnadshavaren ett stort problem för barnen.
Hur många inlåsta 13-åringar överklagar, om de själva måste driva sin sak?

är Jasmine sätts i tvångsvård är hon placerad hos Gunilla Sjögren i Gävle – som vill behålla Jasmine. Socialnämnden säger nej: Jasmine har ”för stora vårdbehov”. (En vård hon inte får.)

Gunilla Sjögren har varit avlastningshem för Jasmine och känt Jasmine sedan fyra års ålder. Hon har inte sett henne våldsam.
Gunilla Sjögren:
– Jasmine var aldrig våldsam hos oss. Aldrig. Hon har blivit arg, riktigt arg ibland och då har hon låst in sig på toaletten. Och så har hon ringt till sin moster och till mamma. Och så har hon talat om att hon vill hem då. Men så har hon pratat med henne och sen har det gått över. Hon har aldrig haft sönder nånting hos oss, det har aldrig hänt nåt speciellt konstiga svåra saker. Utan hon har reagerat som alla andra barn om hon tycker att någonting är fel.

På Rebecka får Jasmine använda telefon och dator en timme varje dag. Hon äter på rummet. Vill hon leka ska idrottshall bokas. Hon får inte ringa någon som inte socialtjänsten i Gävle godkänt först.
Två personal måste vara med när hon går ut. Det blir inte varje dag. Hon får följa med på biltur några gånger i veckan. Hon får gå ut och röka i sin rastbur. Personal köper cigaretter.
Personalen tycker att Jasmine mår bra av att vara isolerad på vård i enskildhet. För då är hon lugnare.
Men Jasmine skriver i sin ensamhet om längtan efter uppmärksamhet.
Jag vill säga till personal att jag mår dåligt o vill prata men vill ej vara för jobbig och på dom så jag dampar istället så dom typ ska förstå, men dom förstår ej. Det är så mycket jag vill ha sagt o så himla lite jag får sagt.

Det är fastställt att Jasmine har ”stora vårdbehov”. Det heter att hon får ”vård i enskildhet”. Men under nio månader i tvångsvård görs ingen barnpsykiatrisk utredning.
Jasmine får ingen behandling för anknytningsstörning och inte för den farliga depressionen. Ingen behandling alls, förutom ett samtal om ilskekontroll.
Jasmine tänker att om hon är snäll och sköter sig kan hon få flytta till familj. Hon drar ut madrassen på golvet för att komma längre från stanken från toaletten. Hon städar ofta. Hon blir allt tystare.
Ur Jasmines dagbok:
Jag försöker att vara glad, men liksom okej ett tag går det att spela glad. Men mår man piss som jag alltså det är såå jävla svårt.
Jag tänker jag e grym ändå, dom värsta månaderna i mitt liv har jag klarat mig själv, ingen har tröstat mig.

Jasmines handläggare i Gävle vill inte bli intervjuade. Därför är det socialchef Mats Collin som svarar på våra frågor. Han säger att tvångsvården av Jasmine var ”enda utvägen”.
Mats Collin:
– Det finns ju beskrivet i hennes handlingar ganska mycket om att hon periodvis hade ett extremt utagerande beteende både verbalt men även fysiskt gav sig på andra i vissa lägen så… farlig är en definitionsfråga men hon var fysiskt väldigt attackerande på andra människor ibland som gjorde att dom blev rädda och låste in sig och inte kunde försvara sig riktigt.

Mats Collin får se bilder av Jasmines rum. Han kommenterar:
– Det är ju ingen trevlig miljö miljö du visar. Däremot så var ju de där bilderna inte kända för oss eftersom vi inte fick besöka miljön.
Hade det förändrat något?
– Det är hypotetisk fråga.

Hur tror du det känns att vara 13 år och leva i de här rummen?
– Det är ju ingen trevlig miljö så uppen… sannolikt känns det inte bra.
Mats Collin säger att handläggaren inte ”fick” besöka Jasmines rum. Det stämmer inte. Det hade de fått. Om de frågat.

Det är socialnämnden i Gävle som har det yttersta ansvaret för Jasmine, ett barn på 13 år. Lagen säger att de ska ”noga följa vården”.
Av journalerna framgår att de besöker hemmet Rebecka en gång. Jasmine ligger till sängs. De träffar inte Jasmine. De ser inte hur hon lever. De ser inte skärskadorna på Jasmines kropp.
Något mer besök görs inte.
Det går veckor mellan telefonsamtalen från socialtjänsten i Gävle.
De är Jasmine som ringer och ringer. Hon vill veta: varför är jag här? Hur länge ska jag vara inlåst?
Jasmine skriver till socialtjänsten:
Snart måste ni släppa ut mig från SIS för jag tycker att ni ej har någon riktig anledning som håller för att ha mig inlåst. Jag hoppas verkligen inte att ni bara sitter och väntar på att jag aldrig kommer att bli arg eller utbrott som ni kallar det, för det kommer aldrig o hända. Jag e precis som alla andra.

Gunilla Sjögren försöker hålla kontakten med Jasmine på Rebecka. Hon tycker att det blir allt svårare. Hon säger:
– Oftast fick man inte tag på henne, hon skulle ringa men ringde aldrig. Men de gånger vi pratade sa hon varje gång att hon försökte ringa till handläggaren, hon ringde och ringde och ringde och hon fick aldrig prata med henne. Så hon var alldeles förtvivlad över det för hon sa: ”Jag måste komma härifrån, jag orkar inte vara här längre.”

När Jasmine tar sitt liv har hon inte träffat handläggarna på ett halvår. Hon har inte talat med dem på nästan fyra veckor. Vi åker tillbaka till socialchef Mats Collin. Han ska få chansen att förklara om han tycker att de följt lagen om att ”noga följa vården genom regelbundna besök och samtal”.
Mats Collin svarar att det ”borde varit något fysiskt besök till” under halvårsperioden.
– Men kompletterat med telefonsamtalen så har det funnits en frekvens där man talat enskilt med Jasmine.
Talat tillräckligt ofta med Jasmine?
– Eftersom vi nu lämnat utredningen om vad vi sett och gjort till Inspektionen för vård och omsorg, IVO så får vi väl också se lite på vad dom ser på det. Frekvensen är tycker vi det som är okej.

Har socialtjänsten i Gävle gjort sitt bästa för Jasmine?
– Ja, det är min bedömning. Det har gjorts otroligt mycket, det har varit otroligt engagerade handläggare. Det har förts under en lång tid av år. Så om du frågar efter att folk har gjort sitt bästa så…

Men vänta nu. När du säger ”otroligt engagerade handläggare”. Som inte möter henne personligen på sex månader, som inte talar med henne på tre veckor. Är det otroligt engagerat?
– De har varit väldigt engagerade och jobbat väldigt mycket med underlag och haft telefonsamtal, man har haft telefonsamtal med placeringshemmet, man har haft uppföljningar med veckobreven.
Du ser inte att de kunde ha gjort mer?
– Det hade varit önskvärt med något fysiskt besök till.
Varför tog Jasmine sitt liv?
– Det… varför det vet jag inte, det har jag inte kunskap om.

et blir juli månad. Jasmine ska snart fylla 14. Hon hoppas att socialtjänsten i Gävle ska låta henne få äta jordgubbstårta hemma hos moster och kusiner. Personalen på Rebecka har föreslagit att hon firar på McDonalds.
Lördagen 8 juli får Jasmine besök av sin mormor och gammelmoster. Jasmine har gått ner mycket i vikt, sex kilo.
De tycker att Jasmine är förändrad. Slocknad. Tom i blicken.
Därför gör gammelmoster en orosanmälan till socialtjänsten – och en orosanmälan till Rebecka. Hon beskriver sin rädsla att Jasmine ska ta sitt liv.
En orosanmälan innebär att socialtjänsten enligt lag är skyldig att göra en skyddsbedömning inom ett dygn. Men två orosanmälningar, två och tre dagar före Jasmines död, leder inte till någon åtgärd.
På socialtjänsten i Gävle läggs orosanmälan åt sidan. Ordinare handläggaren har semester en vecka till.

Mats Collin säger att det är förståeligt, eftersom Jasmine redan var överlämnad för vård:
– Utifrån de kontakter man har med Rebeckahemmet och att hon finns på en institution, under statens institutionsstyrelse, med personal och psykolog så gör man bedömningen att man ska kunna avvakta tills ordinarie handläggaren kommer.
– Så kan man ju undra om det är rätt eller fel bedömning men det är en sak att sitta med facit i hand.
Handläggaren ringer inte heller till Rebeckahemmet och stämmer av den informationen. Varför då?
– Det har jag inte svar på.

SiS-hemmet Rebecka vill inte uttala sig om fallet. Men det finns en inspelning från ett möte. På mötet frågar Jasmines familj varför ingenting gjordes när de anmälde sin oro att Jasmine skulle ta sitt liv?
Personal säger att de inte uppfattade oron som så allvarlig. En chef säger att de ofta får sådana samtal:
– Det är inte ovanligt att anhöriga hör av sig och är oroliga för det är ofta så att… man får en väldigt ensidig bild av ungdomarna som är här, det är ju klart, dom vill inte vara här. De vill inte ha den tillsynsgraden och dom vill inte vara inlåsta. Dom vill inte vara här.

Jag har läst journalen från Rebecka. Där finns noterat att släktingen ”uttrycker stor oro för Jasmine”.
Noteringen är införd på kvällen den 14 juli. Dagen efter Jasmines död.

Den 13 juli är en torsdag. Jasmine följer med personalen och handlar. Hon träffar en psykiater, rutinbesök. I journal antecknas om Jasmine; ”avvisande” och ”emotionell instabilitet”.
Framåt kvällen skriver Jasmine ett sista brev.
Jag vet att det kanske är lite egoistiskt av mig att ta mitt egna liv men jag har seriöst inget att leva för.

Personalen säger att de ingenting särskilt märker när Jasmine omkring två timmar senare säger att hon vill vara ensam en stund.
Omkring en kvart senare hittas hon av en vårdare.
Vårdaren försöker tillkalla hjälp, men larmet fungerar inte och ytterligare några minuter går innan de kan börja återupplivningsförsök. Jasmine förs till Karolinska sjukhuset och dödförklaras.

Jasmines förra familjehemsmamma Gunilla Sjögren grubblar över varför socialtjänsten gav upp och ansökte om SiS-vård för Jasmine.
– Jag tyckte det här var väldigt konstiga platser och dåliga platser och fel platser för henne. Jag tyckte att när hon var på de här ställena, låsta boenden, det var som att hon var på ett fängelse. Som att det var värre än ett fängelse.
– Jag funderar ju alltid: Vad har Jasmine gjort för fel? Vad har hon gjort för brott? Hon har inte gjort något brott! Inget missbruk, inga stölder… ingenting! Hon var ju ett barn.

Elham Norouzi är Jasmines moster. Familjen är djupt kritisk till att Jasmine kunde ta sitt liv, fast hon var omhändertagen för att få vård.
– Vi anser att Jasmine drevs till självmord. För vi känner ju Jasmine. Vi vet ju vem hon är.
– Hon blev ju det som de skapade fram. Hon var inte så från början. Hon har ju aldrig skurit sig och försökt ta livet av sig. Hon hade dessutom diagnos. Det borde ha tagits upp och utretts ordentligt. Istället sätter de henne på låst. En 13-åring som skriker om uppmärksamhet. Som skriker ut sin smärta: Jag är ensam, jag vill ha kärlek, jag vill ha trygghet. Och det trodde dom att dom kunde ge till henne? Bakom låsta dörrar?
– Det är… lagfel. Det är flummiga lagar som man i sådana här fall kan gömma sig bakom. Lagar som man kan tolka hur man vill och det ska inte gå. Det handlar om barn och deras rättigheter. Vi säger alltid att barn ska vara i fokus – men dom ville bli av med Jasmine.

Marie Sallnäs är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och expert på placeringar av barn i samhällsvård. Hon säger att SiS-vård inte är lämplig för en 13-åring som Jasmine.
– Det finns ju ett hål i systemet kan man säga. Ungdomar med allvarliga psykiska problem har inget självklart ställe de kan placeras på. Och då blir SiS det som återstår, ofta när man inte ser några andra möjligheter. Men det är ju inte den lämpligaste vårdformen för en 13-årig flicka. Det är låsbara avdelningar, det är en väldigt speciell miljö att vistas i och måste vara väldigt svår att bemästra för en 13-årig flicka med allvarliga psykiska problem.

Marie Sallnäs säger att låsbar avdelning är en väldigt svårbemästrad miljö för en 13-åring med allvarliga psykiska problem. Hon efterlyser en åldersgräns:
– Jag tycker det vore rimligt att man hade en nedre åldersgräns som sa att under en viss ålder får man inte placera barn på SiS. Det finns inte en sån åldersgräns. Och i kombination med att SiS inte kan säga nej så riskerar man att få alldeles för unga barn placerade i den här svårbemästrade formen av vård.

Hon ifrågasätter även att socialtjänsten i Gävle inte personligen träffar en placerad 13-åring på ett halvår.
– Det finns ju rekommendationer att besöken ska vara fyra gånger per år men man ska ju naturligtvis också anpassa det till vilket barn det handlar om. En 13-årig flicka som mår väldigt dåligt och placeras trots sin ålder på SiS så bör ju naturligtvis socialtjänsten ha väldigt tät kontakt för att se hur det avlöper.

Just nu finns omkring etthundra flickor på SiS-hem som är bara 15 år eller mycket yngre.
Ingen vet hur många av dem som inte har problem med missbruk och är inte kriminella.
• De behöver behandling för allvarliga psykiska problem – men förvaras inlåsta på statliga ungdomshem. För att det inte finns något annar.
• Där kan de hållas i en typ av isolering hur länge som helst.
• Det finns ingen åldersgräns, även mycket unga kan lagligt SiS-placeras.

Jasmine – och Josefin – var omhändertagna för att få vård och skydd.
De fick inte det.
De tog sina liv.